Bara jag

Det är inte du - det är bara jag.
Det är inte du, det är inte någon annan - det är bara jag.
Det är inte omständigheter, det är inte förhållanden - det är bara jag.
Det är inte otur, det är inte slumpen - det är bara jag.
På nått sätt hade det varit lättare om det inte bara hade varit jag.

En liten, liten fundering

Nu har de flesta sett Avatar filmen och den har därmed gått förbi Titanic i tittarrekord, förkunnades på radion i morse. "Inte jag" tänkte jag och insåg att jag tillhörde en minoritet. Jag har inte heller sett Titanic och undrar om jag kvalar in i någon annan grupp som är ännu mindre då? Jag är inte särskilt road av att gå på bio, det börjar bli en grej av det nu. Eller är det så att jag verkligen sållar vad jag gör just nu? Jag vet inte.

Hemska människa

När jag är hos frissan berättar hon om hur viktigt det är att använda rätt schampo, ett som är gjort av riktiga proffs som innehåller det håret behöver i form av fukt, rengörande ämnen, återfuktande ämnen osv. Om hur lurad man är om man köper ett enkelt billligt schampo på ICA som innehåller massor med vatten och är rena döden för håret. Hon fortsätter med att poängtera att en inpackning som får sitta i minst 30 minuter, gärna i bastuvärme minst en gång per vecka skulle göra underverk med mitt hår. Så avrundar hon med att visa stylingprodukter som ska sättas i före håret torkas, en annan som ska i efter håret är torrt och på det en spray som ger själva finishen. Håret är ju faktiskt viktigt för hur man ser ut och känner sig, det vet man ju vad en "bad hairday" gör med humöret. Absolut, visst är det så.

På liknande sätt förklarar hudterapeuten om rengöringar, dagkräm, nattkräm, ögonkräm, masker, peeling. Underlag, puder, rouge, ögonskuggor och maskara. Det går ju inte att smeta vad som helst i ansiktet. Att köpa något på till exempel apoteket framställs som något helt urbota dumt och idiotiskt. Huden är ju faktiskt vårt största känselorgan, något som verkligen gör skillnad i vårt utseende och för hur vi mår. Absolut, visst är det så.

Fotvårdsspecialisten förespråkar att det faktiskt är fötterna vi ska ta extra hand om. Fotbad med fotsalt varje kväll, fila, putsa klippa och fixa. Smörja in och sätta rena fina, tunna bomullssockar på för att de ska återhämta sig. Fötterna är ju så viktiga, vi står och går på dem hela dagarna. Vi mår som våra fötter. Absolut, visst är det så.

Så har vi händerna och naglarna. Handkräm, nagelbandskräm, poleringsfil, underlack, vanligt lack, överlack. manikyr med jämna mellanrum. Att ha välskötta händer ger ett bra intryck. Absolut visst är det så.

Tandläkaren säger åt mig att "tandtråda" varje dag, borsta, borsta, borsta. Optikern skäller på mig för att jag inte rengör mina linser tillräckligt noga, nya glasögon bör jag också skaffa mig så att jag både ser bra och ser bra ut. Absolut, visst är det så.

Jag skäms, jag ber om ursäkt, förlåt förlåt jag är en usel människa. Jag räcker inte till, jag hinner inte, jag har inte råd. Ibland tvättar jag håret utan att sätta i balsam, det händer att jag tvättar ansiktet med tvål och sätter lack direkt på nageln. Jag har missat att byta linser på flera veckor, glömt tandtråd lika länge. Mina stackars fötter har inte sett ett fotbad på flera år, det är sant.

Man kan undra hur en sån som jag får fortsätta, utifrån varje specialists resonemang är jag rena katastrofen. Och jag kan förstå att det vill hjälpa till. Jag förstår att de är pålästa, insatta och fokuserade. Jag tror verkligen att specialisterna är övertygade om vad de säger. Så vill jag också påpeka att de alla är oerhört proffsiga på att inte pracka på mig, de vädjar bara till mitt förstånd och bättre vetande. Om nån av er läser detta så vill jag inte på något sätt förstöra vår relation, jag vet att ni vill mig väl.

Akta er

Jag hör rykten om att nån/ några inte är snäll mot ett av mina barn. Det retas, provoceras och tjafsas. Min unge känner sig lessen och utanför.

Jag säger bara, akta er. Det är få saker som gör mig så arg som mobbing, det är verkligen inte något jag kommer låta vara orört, ostört eller ouppklarat. Jag ser mig själv störta in på skolan och som värsta Annika Bengtsson i Liza Marklunds bok, lyfter upp de ansvariga ungarna i kragen och väser "om du fortsätter mobba min unge kommer jag att spöa dig". Ja, jag vet Annika Bengtsson sa mörda men jag drar mig lite för det.

När jag väst åt ansvariga ungar kommer jag att pressa lärare och vuxna att göra något NU, göra något som fungerar och ser till att det blir ordning.
Ja det ska jag göra imorrn, sen är det lite bokföring och fakturering också.

Glasögon

För nästan 40 år sen fick jag mina första glasögon. Jag behövde dem bara när jag skulle läsa och se på tv. Jag minns att jag tyckte det var jobbigt, en stor förändring i mitt liv. Något, kanske några, år gick och jag behövde glasögonen mer och mer. Synen försämrades år för år. En period sprang jag 2-3 ggr/ vecka till optikern för att justera bågarna, det var när jag spelade basket och vägrade ha sportbågar. När jag var 15 år fick jag mina första kontaktlinser. De var mjuka, det var en revolution på den tiden, och skulle kokas i en liten speciell låda. En gång per vecka var det vilodag och linserna proteinbehandlas. Idag slänger jag dem efter två veckor, ja jag har inte satsat på endagslinser än. Inte heller har jag valt att operera ögonen, tycker inte det är värt riskerna.

Idag var det sonens tur att få besked att han behöver glasögon. Ikväll frågar han "varför just jag, varför måste jag ha glasögon när jag inte vill". Han tycker det här är "världens sämsta dag, min sämsta dag", fått glasögon, inte hunnit spela dator och inget kvällsfika.

Jag förstår hans känslor men berättar att det inte är så farligt som man tror med glasögon. Jag är glad och tacksam för att det är ett synfel han har och inga allvarliga sjukdomar. Men dyrt blir det.

Mer berg och dalbana

Som jag sagt tidigare liknar mitt liv en berg och dalbana eller ännu mer som kraftig PMS. De känslomässiga svängningarna är enorma.

Så i morse vaknade jag i en djup dal. Klok som en bok tänkte jag "jamen det klart inget har ju hänt sen igår när jag kände mig så usel", det sa hjärnan men känslan var en annan. Det får bli förändring NU, omedelbart, bums så vill känslan ha det.

När jag känner så,så gör jag något, jag vill gärna GÖRA något ÅT det som inte känns bra. Ibland är det bra ibland är det bara otåligt. Men idag var det bra, jag har använt några verktyg som jag vet brukar funka. "Dricka vatten, skjuta upp, distrahera, motionera..... " nej vänta det där är sånt som funkar på godis, rök eller kröksug. Jag ringde en vän, jag lät känslan vara ifred, bestämde mig för att inte göra något alls ÅT den.

Så ikväll känner jag mig hög igen och spökena har gått in i garderoben, trollen har blivit upplysta och livet känns härligt, fullt av möjligheter och saker att uträtta.

Tack alla ni som hjälpte mig den här gången, jag ber att få återkomma i nästa svacka.

Spöken

Nu har jag mött dem igen, alla gamla spöken som ställt till det för mig. Där var energisugaren som bara drar ur proppen och låter all energi flöda ut, rakt ner i ett stort avlopp, domaren som trummar på med budskapet "du är sämst, du duger absolut inget till". Katastroflarmaren "hjälp vad händer nu, hur blir det nu, hur ska det gå, ack och ve o fasa". Skruvtvingen som med hjälp av prestationsångesten snör ihop hela mig och allt blir måste, borde, ska. Och så mutterbutter som entonigt ljuder " hur kan du tro, det var aldrig meningen, jamen det förstår du väl, det inser ju vem som helst". Efter sig lämnar de tvivel, misströstan och en liten lessen LL. Ett litet "sketet" avbrott för att fira jul, var det vad som behövdes för att de skulle få luft och kraft? Eller var kom de från just nu?

Missad födelsedag

För ett år sen och 4 dagar sen satt jag här, med en annan dator i knät och hade just startat den här bloggen. jag har missat 1 årsdagen med fyra dar. Läste just de första inläggen, mindes hur spännande, annorlunda och kul jag tyckte det kändes. Att börja skriva nånstans där det faktiskt kunde vara några människor som läste det jag skrev. I min byrålåda är det ju bara hustomten som tittar.

Lite försiktigt lämnade jag ut adressen till några i taget. Lite försiktigt beskrev jag mina tankar och funderingar. I början hade jag som föresats att skriva varje dag. Det gick bra till en början, det blev en viktig rutin och historierna kom till mig. Om ni har följt min blogg så har ni märkt att det sinat på slutet, det har blivit glesare men jag har inte lagt av. Det är fortfarande roligt och inspirerande att skriva men mycket annat har tagit tid och kraft.

Jag kommer nog att fortsätta skriva, ett tag till i allafall.

hej det är Oscar

Hej det här är Oscar som skriver. Mamma har äntligen gett mig lov att skriva på hennes blogg, jag har bett om att få göra det länge nu.

Just nu sitter vi och ser på Robinson, det är mysigt när vi ser och äter godis.
Jag och Vendela ska få varsin ny mösa. hi hi hi. det här är en dikt som jag har skrivit,
det bor spöken i skruben de följer efter mig kusligt. det är tråkigt att vara ute själv.
mörkret skrämer mig. monster gör ljud. när jag ska sova hör jag ljud.
ljud är det läbbigaste.

Så nu har jag hjälpt mamma med bloggen.

Hjälpsam

Mina barn har en väldigt hjälpsam mamma. Ibland undrar jag vad det gör med dem. Blir de mindre företagsamma, får de sämre självkänsla, blir de lata eller blir de envisa och mer självständiga?

Våra barn har aldrig varit i "kan själv" perioder, de har aldrig protesterat högljutt och ihärdigt försökt själva. Beror det på att de blivit bortskämda eller kanske på att de är tvillingar och ändå på nått sätt fått göra tillräckligt mycket själva? Våra barn har bett om hjälp eller tålmodigt funnit sig i hjälpandet. Idag säger de till och med "jag kan ju det här men jag vet att du tycker om att hjälpa mig, mamma".

Det finns många anledningar till den här hjälpsamheten, det finns flera sätt att förklara eller bortförklara att jag sopar och ställer för dem. En är att vi fick tvillingar och det ställer stora krav på effektivitet och att få vardagen att fungera, så då hjälper man till , fixar och grejar. En annan är att vi fick tvillingar och småbarnstiden blir så kort och intensiv så man hinner inte riktigt med i utvecklingen, ser inte vad de faktiskt kan själva. Kanske är det så att jag tycker att jag hjälper till mer än jag gör eftersom de är två i samma ålder och utvecklingsfas.

Men ska jag vara helt ärlig så handlar det nog om ett behov och vilja hos mig att få vara hjälpsam, det ger mig bekräftelse och tillfredsställelse. Jag vill vara behövd, jag vill ta hand om, sköta om och pyssla. Det gäller framförallt mina barn, men även andra. Så se upp nästa gång vi träffs, rätt vad det är börjar jag knyta skorna åt dig, ta på dig jackan eller snyta din näsa. I så fall, om jag gör det se det som ett tecken på att jag bryr mig och säg ifrån snällt och försiktigt, ungefär som barnen gör, det funkar.

Ta plats

Det har blivit ett par låååånga inlägg här nu. Jag har förstått att det inte är riktigt vett och etikett att skriva långt, jag tolkar det som att det inte är så bra att ta för stor plats, antagligen tar man för mycket av någon annans tid i anspråk. Så jag ber om ursäkt och skriver ett kortkort inlägg här om att ta plats.

Jag har alltid aktat mig för att vara FÖR mycket, synas, höras, störa för mycket, ta för stor plats. Jag har alltid tolkat det som något fult och illa. Hur är ditt förhållande till att ta plats? Tar du plats, stör du dig på andra som tar plats? Du kanske till och med ser upp till eller tycker det är helt ok att synas och höras?Käre pappa tycker Björn Ranelid tar för stor plats, mammorna i såpan "Mammas pojkar", (ja jag har råkat slå på TV;n när jag vikt tvätt här i mellandagarna). De mammorna retar sig på tjejer som tar för stor plats, flera av dem som tog för mycket plats hade konstgjorda stora bröst.

Men innan det här inlägget också tar för stor plats ska jag avsluta.

2009

Får ett år sen satt jag och funderade vad som skulle hända nu, hur skulle det bli och hur jag skulle förhålla mig? Det började födas funderingar och idéer kring något nytt och annorlunda. Tankar på "ett annat sätt" dök upp, ett annat sätt att förhålla sig till inkomst, pengar, trygghet. Ett annat sätt att förhålla sig till nyfikenhet, lyckande och klokhet. Det var som om jag plötsligt insåg att jag fyllt min kvot av eftertänksamhet, försiktighet, flytväst, säkerhetsbälte, hängslen och svångrem och att det liksom var dags för andra kvoter att fyllas.

När jag ser tillbaka slås jag av hur sammanträffande efter sammanträffande har lett och hjälpt mig framåt i det här nya, spännande, intressanta. Men som en del i mitt nya tänk och sätt att se så handlar det inte om sammanträffande och tur utan om synkronisitet, visioner, mål och drivkraft. Jag börjar tänka nytt, se nya möjligheter och då kommer andra saker in i mitt liv, sånt jag behöver just nu.

Mycket har hänt under 2009, kanske är det det mest innehållsrika och omvälvande året för mig om jag bortser från 2001 då barna föddes.

Jag har startat, byggt och drivit företag för första gången i mitt liv. Jag har förhandlat och blivit uppsagd från ett fast "drömjobb". Jag har flyttat till nytt kontor, som vi inrett två gånger. Jag har certifierat mig som coach.

Fantastiska människor har kommit in i mitt liv, jag har haft förmånen att träffa och lära känna många underbara, nya människor i år. Jag är förundrad över hur snabbt vissa har kommit mig nära och blivit mycket betydelsefulla. Jag har också haft förmånen att möta underbara gamla vänner på nytt, lära känna nya sidor.

Jag har vuxit som människa och lärt mig MASSOR. Blivit förvånad över min uthållighet och envishet. Helt förstummad över hur mitt sätt att förhålla mig till saker har ändrats, att siffror kan falla på plats och jag tycka DET är spännande.

Så har jag återigen haft ett suveränt år med min helt fantastiska familj. De har stått ut med mina nycker, de har stöttat, hjälpt och hejat på mig. De är makalösa, min största fanclub, utan dem vore jag inget. Det låter klyschigt men sant.

På sätt och vis har 2009 varit som en berg och dalbana, som en lång period av kraftig PMS och lättare slängar av manodepression. Och jag tror att 2010 blir ännu häftigare, roligare, spännande och utmanande. Jag bara längtar!