En knäppskalles bekännelse

Håll i er, nu börjar det blåsa löv i min skalle igen. Fundering efter fundering ploppar upp. Det här har jag funderat på idag.

Jag är beordrad vila, både av mig själv och av folk som kan något. Det verkar som min kropp behöver vila, återhämtning och näring. Eller, min kropp skriker åt mig "låt bli"! Åtminstone tror jag kanske det. Ni hör hur ambivalent jag är till detta, hur ska jag förhålla mig, är det allvarligt eller bagatell? Nåväl och som sagt, folk som kan något säger "vila ordentligt, vila helt några veckor".

Det är så att kroppen har lagt ner funktionen i vänster fot, vilket omöjliggör löpning. Sen har den satt ner högerarmens funktion genom både tennis och golfarmbåge, detta gör både simning och skidåkning svårt. Även såna saker som att lyfta en liter mjölk eller skruva i en skruv är mer eller mindre omöjligt. Skulle jag komma på tanken att promenera en längre sträcka nyper det ihop i ländryggen, liksom bara för att poängtera. Och som för att påminna mig har jag någon slags febervärksliknande känsla i kroppen hela tiden och speciellt om jag blir kall. I träningsväg skulle det kunna funka med magövningar och rygglyft, men jag vill ju ha mer konditionskrävande träningsmöjligheter, såna där svetten lackar och endorfinerna sprutar. Jag behöver stressdämpande, ångesthämnande, aggressionsutloppsgivande (så heter väl ändå inget, men ändå) träningsformer, som lämnar mig lugn, snäll och hungrig. Jag behöver träna för att vakna till, för att få energi, för att kunna sitta still en hel dag, för att tänka klart, för att bli lugn. Jag behöver träna för att bekräfta min självbild, för att tjäna pengar för att ..... Ja helt enkelt för att vara jag.

Så efter två veckors ofrivillig vila, vila är nästan alltid ofrivillig åtminstone nån längre period, nåväl efter två veckors vila.... Eller, det är väl bäst att vara helt ärlig, efter 1 veckas lågintensiv träning i form av simning, core, pilatesträning, ett löppass och 4 HELA dagars vila kryper jag snart ur skinnet. Jag behöver göra något, jag måste testa om det blir sämre, jag kanske kan träna genom smärtan, träna bort den, som nån slags utrensningsmanöver. Nä, inte ens jag själv går på det. Men beslutar mig för att hasa omkring på skidorna räknas inte. Det är ju bara för att vänja valpen (unghunden) vid skidorna.

Så sagt och gjort, jag klär på mig MASSOR med kläder - om jag svettas ordentligt kanske det känns som jag har tränat. Om jag sen gör 100 situps när jag kommer tillbaka då borde det funka. Jag hasar omkring en 40 minuter gör lite situps och några pilatesövningar, och nu går jag omkring här i underställ och låtsas som jag har tränat. Visst finns det nån form av tillfredsställelse men jag får också erkänna att effekten av det här hasandet är att foten och armen gör ännu mer ont. Så jag får ägna mig åt det där sista med näringen, att ge kroppen näring det ska väl en hel nyårsaftons småätande råda bot på.

När jag funderar så här, när jag skriver så här som det är, inser jag att jag är nog en knäppskalle. Och inte ens en vältränad knäppskalle längre.

Hålla högt

I år har jag insett hur viktigt och bra det är att "hålla människor högt". Alltså att tro på människors förmåga, kraft och unikitet. Hur viktigt det är att se storheten hos människor och att ibland tro mer på dem än de själva gör. Jag har också sett vilka fantastiska resultat det kan bli av att bli sedd och högt hållen. I år har jag också sett vad som kan hända stora människor som trycks ner och förminskas - alltså motsatsen mot att hållas högt. Det som händer är inte fint alls.

Häromdan insåg jag att om man ska kunna hålla sina barn högt är det ibland nödvändigt att hålla för ögonen och hålla andan. En sån enkel sak som att låta dem öppna 1,5 litersmjölkpaketet och hälla i för små glas över den nystrukna julduken. Eller att låta dem störta utför pulkabacken på supersnabba bobbar. Eller betala för julklapparna till mormor med sedlarna flygande ut på golvet. Eller låta dem skära tomater med nyslipade kökskniven. Ja, ni fattar va.

Det blöder i mammahjärtat och kliar i mammafingrarna, jag vill hjälpa till, fixa och ordna ÅT dem. Men jag vet ju, jag vet så väl hur viktigt det är att få prova själv, få lära sig och fixa det på egen hand. Så jag håller dem högt, håller för ögonen, håller andan och håller fingrarna i styr, mammahjärtat i schack. Jag vet att de kan, jag vet de kan lära sig. Jag ser deras storhet och hur stora de har blivit.

GOD JUL nu då

Jag förstår att det fortfarande finns trogna läsare av min blogg. Tack för det.
Jag utlovar en resume av året som gått, en fundering kring att hålla människor högt och lite annat som skvalpar omkring i mitt huvud. Men det får bli en annan dag, kanske annandan.
Nu vill jag bara önska er en riktigt GOD JUL!!!

Så gott man kan

Man gör så gott man kan och klär granen med hållbara kulor och välanvänt glitter. Man gör så gott man kan och kokar knäck som bränner vid. Adventstjärnan i sovrummet kom upp igår, å vad fint det blev, vad synd att inte det blev gjort tidigar. Det hade varit mysigt att få tända den varje morgon, det hade nog hjälpt mig upp i ottan. Men bättre sent än aldrig.

Igår fick vi klart för oss att vi blir 12 personer inte 8 på julafton. De trodde de hade sagt det tydligt men ingen hade fattat. Det blir kul, de är välkomna och bättre lite före än just precis, om man säger så.

Den här julen blev inte så väl förbered som tidigare år,. Men vi gör så gott vi kan och jag tror helt säkert det blir bra ändå, det blir mysigt och trevligt. Lite mer improviserat än vanligt, men det är nog bara bra.

Jul

Ooops vad tiden har gått fort nu då. Det är alldeles, alldeles snart jul. Jag har inte hunnit fatta det och än mindre hunnit längta. Jag tror minsann att jag aldrig tidigare i mitt 33 åriga liv har varit sämre förbered inför någon jul. Jag som gillar julen, förberedelserna och planerandet, men i år har det inte funnits utrymme för något av det. Jag har helt enkelt "prioriterat något annat" eller som det hette förr i tiden "jag har inte haft tid". Tidigare har jag pyntat för första advent, sen har nästa låda öppnats lagom till lucia och ytterligare pynt kommit fram. Julklapparna har jag oftast varit klar med redan i november, julkorten klippta, klistrade, skrivna och klara i god tid. Listor på julmat, bokat i almanackan för knäck kokning, hundbadning, julöverraskningsbesök och gärna några vänner på julgröt.

I år är det lite likt kaos, faktiskt. Idag fick jag frågan om jag köpt alla julklappar och jag kunde inte ens svara på det. Jag VET inte om jag har köpt alla julklappar, för jag kan inte få ordning på vilka jag ska köpa till. Kommer inte riktigt ihåg vilka jag har köpt till när jag faktiskt varit på stan. vet att jag kommit hem med nån tröja, ett par skor fast de är i min storlek....! Så vem kan jag ha tänkt ge dem till? Adventspyntningen är inte fullföljd, det fattas adventstjärnor lite här och där. Några julkort blev det inte, förlåt!!!

Men julen kommer ändå, även om jag inte är beredd. Tänk om det skulle bli inställt - "tyvärr det blir ingen jul i år, Lena är inte klar" Nä det klart det skulle inte räcka med att jag var ofärdig, men tänk om det blev inställt när X% av befolkningen inte var redo. Då skulle vi nog aldrig få fira jul, för jag tror det är fler än jag som inte prioriterat/hunnit med.

uthållighet

Idag har jag fått en utmaning i att skriva handlingplaner och målformuleringar. Den utmaningen aktualiserade en fundering som rotat runt i mitt huvud ett tag.

Senaste tiden har jag upptäckt en sak hos mig själv, något jag tidigare bara anat och innan dess absolut inte känts vid. Det här behöver jag utforska mer och lära mig mer om och framförallt förhålla mig till.

Jag kan visst skriva handlingsplaner och, inte för att skryta, jag är riktigt bra på målformuleringar. Jag kan göra dem SMARTA, tydliga, lockande och utmanande. Det är inga större problem att tidssätta dem och göra dem mätbara. Knivigheten ligger i uthålligheten eller ombytligheten. Jag hinner ju knappt skriva en handlingsplan färdig innan jag är inne på ett annat spår. Bara det går en liten tid tappar jag intresset och hoppar på något annat.

Är det målets attraktionskraft som det brister i? Nä jag tror inte det, jag får för mig att det handlar om något inlärt i att snabbt hitta nya saker, tänka nytt och fortsätta framåt. Det här är helt märkligt för det stämmer INTE alls med den bild jag har av mig själv.

Jag ser mig definitivt inte som en nytänkare, påhittig, ombytlig och kreativ person. Jag känner ju mer igen mig i en liten myra som gnetar på, lite tråkig i gamla hjulspår och rutiner. Men jag tror ingen av dessa bilder stämmer riktigt. Det är nog uthålligheten, mer konditionsträning månne.

Smörgåsbord

Som ett dignande smörgåsbord, eller förlåt, i dessa tider julbord, ligger livet där framför mig. Det är bara att ta för sig, det här helt härligt, underbart och möjligt.

Jag jublar och tar några ivriga steg framåt, men snubblar på vägen, slår näsan i backen och inser - det är inte så enkelt som det ser ut, det är inte för mig. Runt omkring ekar det "det är inte för dig, du ska inte tro, hur skulle det kunna vara så, det är för bra för att vara sant". Fortsättningen är det kommer aldrig att fungera, nä håll dig i shack, det är för besvärligt" Därefter "du fattar inte det här, du kommer aldrig att orka, det är för mycket jobb, det är alldeles för jobbigt.".

Jag ser djupa rivmärken i bordet, jag har ju långa, starka naglar. Jag liksom försöker klösa mig fast i det där härliga underbara men allt det andra drar mig obarmhärtigt tillbaka. Inte konstigt att jag inte vill träna yoga och stretcha på mig, inte konstigt att det inte fungerar. Inte konstigt att jag blir så ledsen. Varför kan jag inte få prova, kan jag inte få testa, leka och se var det leder?
Å varför inte... den enda som kan ge mig tillåtelse är densamme som den som hindrar mig - jag vet, jag ser och fattar det är jag och bara jag.

Helt om?

I otakt, ständigt tre steg efter och i halvpanik. Inte var det väl så jag ville ha det?
Livet ångar på som värsta X2000 tåget och jag vill dra i nödbromsen. Men hur gör man? På mitt nattduksbord ligger böcker om att sluta kämpa och leva livet istället, om duktighetssyndrom och om att vara tillräckligt bra. Men jag hinner inte ens läsa dem.

Det är så märkligt, jag tror vartenda ord som står i dem, ja jag har ju läst baksidestexterna och något nedslag här och där. Jag tror på dem, jag vill och ser målet men jag har ingen ANING om hur jag ska göra. Bara att det ska vara annorlunda än jag gjort hittills. Att jag vill göra... kanske helt tvärtom, för att få nån effekt. Men jag vet inte hur, jag kan liksom inte.

Jag sänker garden och frågar, jag ber om hjälp och erkänner min oförmåga. Formulerar min önskan i positiva termer, jag gör SMARTA mål. MEN det hjälper inte, jag känner mig bortviftad, otillräcklig och negativ. Det är väl ett riktigt skällsord, och no no.

Nu håller jag visst på att få feber av influensavaccinet också. Jodå, idag fanns det vaccin när vi kom dit. Jag ska nog gå isäng nu och sova turbosömn för att vara superpigg imorrn och spinna vidare.