Tillbaka

Det går inte att gå tillbaka, det går inte att backa - det sa jag till mannen redan för 24 år sen när han föreslog nått emot mina principer. Han sa, det löser sig. Jag borde ha litat på det löser sig redan då. Jag borde också ha trott på honom då när han sa, jag litar heller på människor och blir besviken än går och misstror andra. Jag tyckte det var lite knäppt och naivt. Idag är det en sanning även för mig. Idag gör sånt som är sant för mig att jag inte kan gå tillbaka, det går liksom inte att kompromissa längre. Men nu handlar det inte om principer utan om sanning, genuinitet och kärna.

Det är förunderligt vad som hänt med mig det senaste året, jag har nog sagt det förut. Tänk om jag vetat det, då hade jag nog aldrig vågat, sån tur jag inte visste. Det är förunderligt hur mycket av det som blivit i mig, sen länge funnits i min man, sån tur att jag på något sätt visste det. Så bra att jag gick mot mina principer.

Tack för respons

Så där ja, lite respons på att nån läser. Det räcker för att motivera mig att fortsätta. Ja, inte för att JAG behöver bekräftelse utifrån. För det behöver jag inte ha... nästan alls.... inte så ofta.... inte precis HELA tiden..... Ja, OK då! Klappa på mitt självförtroende och stryk på min självkänsla, ofta, ofta och så mycket du kan. Det känns så bra och gör så gott. Smått patetisk och lätt egofixerad men med hyfsad självinsikt tigger jag om det jag vill ha och får det. Tack ska ni ha.

Inom kort kommer ett inlägg med lite högre substans än detta, men inte nu, inte idag.

Erkänn

Erkänn.... det är det är ingen som läser den här bloggen nått mer. Erkänn det är ingen där, på andra sidan. Eller......???

Trygghet - tillit

En fantastisk dag inleddes med en skidtur där funderingarna flöt bättre än själva skidåkningen. Funderingarna kom till användning i dagens uppdrag som lärare på coachutbildningen Shift, ett av mina favorituppdrag just nu.

Där jag flög fram i spåret... flåt ångade på i skogen, ångan berodde nog mest på att jag klätt mig för minusgrader, kretsade funderingarna kring begreppen trygghet och tillit. Jag har alltid sett mig som en person som behöver mycket trygghet, förutsägbarhet och tja ok då, kontroll. Vad jag förstår har också mamma och pappa tidigt, tidigt ansett att jag behövt trygghet. Och så har jag ordnat det, med säkerhetsbälte, flytväst och paraply, med försäkringar, planering och kontroll. Jag har skapat trygghet och varit livrädd, skaffat mer trygghet och varit ännu räddare. Men så inser jag att det är inte trygghet som gör mig lugn, det handlar om tillit. Tillit till mig, människor omkring mig och framförallt tillit till livet, kanske Gud. Jag behöver inte så mycket trygghet som jag trott, ännu mindre kontroll och ... hm planering på ett annat plan. Jag behöver inte veta HUR saker löser sig det räcker med tron ATT det löser sig. Det här är en skillnad, en förändring - ett shift.

Så funderar jag på var jag känner mig trygg och ser min plats hos mannen, där känner jag mig trygg för där finns också tilliten. Det är förunderligt att jag alltid vågat lita på oss, jag tror det handlar om ett medvetet val och beslut. Jag har valt att lita på att han älskar mig och om det ändras tar jag det då.

Plötsligt ökar skidorna takten och vips är jag hemma igen hos mannen som inte ens vaknat än.

Livet är skört

Livet är skört och inget är givet, för alltid eller garanterat. Senaste tiden har jag blivit påmind om detta på flera sätt.

Idag var jag med dottern på Barnhjärtmottagningen för att kolla upp ett yttepytte blåsljud ungen har sen födseln, de kallar det ett skönhetsfel som man vill ha lite koll på bara. Jag tittar på bilder av sjuka barn med tacksamma hälsningar till personalen. Jag tittar och känner en oändlig tacksamhet över att våra ungar är friska, att vi är friska och hur väl ett litet skönhetsfel tas om hand.

På vägen ut möter vi en av barnens kompisars pappa. Han ser trött, sliten och ledsen ut och berättar att hans barn har leukumi. Jag blir alldeles kall och mållös. Vad säger man, vad gör man mitt i en sjukhuskorridor med en åttaåring bredvid?

Tidigare i veckan planerade jag att bjuda hem några av "våra viktiga vuxna" på middag, dan efter får jag höra att hon ligger på sjukhuset opererad.

Tankarna på livets skörhet och tacksamhet är svåra. Å ena sidan borde jag ta vara på dagen bättre, man vet aldrig vad som händer. Å andra sidan borde jag ha visioner, drömmar och mål framåt i tiden. Hur får man ihop det? Och tacksamhet, hur mycket tacksam ska man vara, är man tillräckligt tacksam?

Just nu skulle jag bara vilja samla familjen i en ring runt mig, hålla om dem och bara sitta så, ta vara på varandra och nuet. Men just nu sover barnen hos mormor och morfar, alldeles för långt borta.

Stiltje

Det går lite trögt med blogg skrivandet nuför tiden. Funderar på att flytta den till min hemsida. Då får den byta karaktär och bli mer affärsmässig och mindre privat.
Funderar på att skriva ihop delar av den till en bok och klurar på var jag ska hitta tiden. Alltså hur jag ska prioritera.
Men just nu står det bara still. Jag återkommer - håll ut om du vill.