Visioner

Jag vill göra gott i världen genom att stärka människors hjärtan, både i kropp och själ. Jag vill bidra till att göra världen till en god plats, där vi är snälla med varandra, där överflöd och gemenskap råder.

Jag vet att det inte är rimligt eller tänkbart, det är en vision -de ska inte gå att nå. Men jag vill leva efter det mottot. Jag vill tro på människors kraft och förmåga, jag vill hålla andra högt. Jag vill lyfta, stärka, stötta och hjälpa. Jag vet att det går, jag ser vad det gör.

Jag vill bli trodd på, att andra ska hålla mig högt och se min kraft och förmåga. Jag vet hur det är när det inte är så, hur det känns att bli förminskad. Jag ser vad det gör med andra.

Jag har börjat fatta hur upplärda, inkörda och vana vi är vid brist och konkurrens tänkt, i hierarki och mätning. I bättre - sämre, vinst- förlust, högre- lägre osv. Ser hur enkelt det går att trycka ner andra och att vi tror att vi blir större om vi förminskar nån annan.

Jag tror jag är lite less på världen just nu, åtminstone delar av den.

Som i en film

Det känns som jag är med i en film. En sån där otäck som handlar om framtiden, inte alltför avlägsen. Som handlar om konspiration, mörka motiv, profit och iskall beräkning. Som utspelar sig i ett grått, mörkt regnigt november. En sån där film som man bara känner .... å hu, det kunde nästan vara sant, det kunde nog gå till så där MEN så hemsk är inte verkligheten.

Filmen handlar om sjukdomar som sprids hos befolkningen, det handlar om masshysteri, om att hålla folket i schack och om att tjäna pengar på på människors rädsla. I de riktigt otäcka partierna handlar det om hur hemska människor blir när de är rädda, hotade och inte tillräckligt informerade.

I verkligheten handlar det om svininfluensan. Det handlar om medias rapportering om dödsfall kopplat till influensan. Det handlar om att det står handsprit på varenda toalett, om att företag delar ut små söta handsprits behållare med reklamtryck på.

Idag handlade det om att vi tagit ledigt, hämtat och peppat barnen för att vaccineras och när vi kommer dit är vaccinet slut. En stressad sköterska motar en besviken och orolig mamma med litet barn i barnvagn som skulle ta dos 2.

Jag skulle nog gärna vara med i en film men i så fall en sån som handlar om kärlek och lycka. Som utspelar sig i ett varmt land med sol, bad, god mat, dans och lyx. Nått annat filmkontrakt skriver jag inte på, så det så.

För övrigt är jag duvig och däbb i däsan, men det är inget svin utan bara en liten knorr, tror jag.

Nästa steg

Så då var det klart. Jag har blivit uppsagd. Det är lågkonjunktur, massarbetslöshet, och varsel, jag blir uppsagd och glad. Det känns som en möjlighet, som att det är nu det börjar. Det känns spännande, inspirerande, roligt och lite otäckt. Det känns också väldigt väldigt overkligt. Händer allt det här verkligen mig eller har jag bara hamnat i drömsömn under en längre period?

Kyla

Nått så fantastiskt vad mörkt det är och kallt, man fryser ända in i märgen. Tänk att det är likadant varje höst, eller ska man kalla det höstvinter? Vårvinter finns ju men höstvinter säger vi inte, men är det inte det det är just nu.
Den här tiden på året tycker jag att man skulle få nån slags tapperhetsmedalj. Förr i tiden fanns ju kallortstillägg om man var anställd av kommun och landsting, tror jag. Jag fick i alla fall nått sånt när jag jobbade som feriehandledare åt kommunen. Kallortstillägg hela sommaren, det var tiden det.

Kanske borde det vara så att man fick extra betalt om man fått vara ute i kylan en längre tid. Borde vara så både om kylan varit fysisk eller psykisk. Det är verkligen inte kul att frysa, det gör att man krymper. Saker blir svåra att genomföra, glädjen uteblir och ALLT blir jobbigt. När man fryser förbrukar man massor med energi och det tar på. Borde man få betalt för det? Vem ska betala i så fall, vädergudarna eller nån annan?

Nu ska jag krypa ner i min varma säng och sova mig till lite energi och kraft. Imorrn behöver jag allt jag kan få.

sällan

Jag skriver för sällan, jag sover för lite, jag jobbar för mycket, jag är borta för ofta, jag träffar min familj för kort tid- jag är inte riktigt i balans just nu. Men det kommer att förändras, det kommer att bli bättre. Då kommer jag också att skriva oftare.

Ditt och datt idag

Jag har hört rykten om att det finns några läsare kvar här på bloggen, så kul!
Jag har också hört rykten om att det är svårigheter att skriva kommentarer. Mitt tips där är att göra om det igen, klicka på publicera flera gånger. Ibland behövs det för att det ska gå in, det är precis som i verkliga livet.

Idag har jag varit till en annan värld, en ny värld och där har jag träffat nya människor, spännande människor som skiljer sig från mig. Den här världen fanns i Skellefteå, idag, och människorna ägnade stor del av sin tid åt att kasta lite större klot mot ett lite mindre klot. De tycker det är bland det roligaste som finns, att kasta omkring dessa klot.

Oj, nu kanske det låter som jag ser ner på det eller "raljerar". Men det är INTE meningen och inte vad jag tycker. Jag är fascinerad av att höra om andras intressen, drömmar och passioner. Tycker det är spännande att det kan vara så olika. Inser gång på gång att det finns så mycket jag vet så lite om. Jag hoppas deltagarna idag var lite fascinerade av ämnet jag pratade om i 6 timmar.

Gårdagens insikt kommer här:
Försökte hjälpa barnen med matteläxan men förstod den inte. Jag är tämligen övertygad om att det inte är läsförståelsen det sitter i. Kanske är det dags att ta fram de röda kulorna som jag hade som hjälp, kanske är det dags att kalla in extrahjälp. Tycker det är lite tidigt för det, de går ju bara i tvåan (lågstadiet - inte gymnasiet).

Nu inser jag att om jag överhuvudtaget ska höra väckaren 05.15 imorrn är det hög tid att inta horisontalläge.. Godnatt.

Trygghetzon

Så gör jag det igen - kastar mig handlöst ut i något som kan förändra mitt liv helt, vända upp och ner på min tillvaro. Det är helt olikt mig, jag har aldrig gjort så tidigare i mitt liv. Men nu gör jag det gång på gång, bara slänger mig in i, hoppar på det ena efter det andra. Jag dras med i en uppåtgående virvel och blir hög och livrädd om vartannat. Jag kastar mig, hoppar och så försöker jag vänja mig efteråt.

Idag fick vi svara på frågan "vad är din största passion" - jag hade lust att svara "att gå utanför trygghetsramarna". Tänkte, det borde ju vara en passion eftersom jag gör det igen och igen, gång på gång. Det är som om jag både krympt trygghetszonen och samtidigt går utanför och bortom ramarna vilket innebära att mängden trygghet i mitt liv krympt. Det är mycket, mycket utvecklande och spännande men också oerhört energikrävande.

Jag är obekväm, otrygg, livrädd blandat med hög, ivrig, överaktiv mest hela tiden. Det är ingen passion men jag gör det ändå, gång på gång. Hur konstigt låter det? Det är som om jag fyllt min kvot av trygghet, kloka eftertänkta logiska förnuftiga beslut och val. Jag har gjort det och det har fört mig så långt som det kunde. Nu är det dags för annat, andra sätt att leva förhålla och välja. Det är INTE bekvämt, kan jag säga men utvecklande och ..... utmattande.

Ingen som vet

Det är faktiskt INGEN som vet. Det kom jag på i dag, det slog mig som en blixt från klar himmel som man brukar säga. Plötsligt insåg jag att det faktiskt inte finns en enda människa som vet, ingen som kan säga hur det ska gå. Jag insåg att det inte finns någon jag kan fråga och att mina försök att hitta svar, fråga rätt personer och pumpa dem på information faktiskt är helt lönlösa.

Det kanske låter hopplöst och tröstlöst men så är det inte. Tvärtom, det öppnade nya dörrar för mig, skapade en ny trygghet och ännu mer nyfikenhet. I och med att ingen vet finns det ingen risk att någon säger "vad var det jag sa, det kunde man väl gissa". Och vad som är ännu bättre är att mina egna gremlings som säger "hur kan du tro...." också tystnade när jag insåg att ingen vet.

Om någon skulle veta så är det nödvändigt att de känner mig väl och hur skulle någon kunna göra det när jag inte ens känner mig själv. Hon/han skulle dessutom kunna massor om dit jag ska samtidigt veta något om vad jag kommer ifrån. Lägg därtill i samma person förmåga att se in i framtiden och förutspå den. Du hör ju själv, svaret, det finns ingen som vet, är självklart.

Nästa insikt som kom blixtrande strax efter var, det finns bara ett sätt att ta reda på och få veta nämligen att prova, testa och se om det funkar. Då växte nyfikenheten och gremlingarna rullade ihop sig i en vrå i hjärnan.

Så nu ska jag prova, testa och se. Så kan jag tala om för alla som undrar efteråt. Om man överhuvudtaget någonsin kan veta. Spännande eller hur?