Inte så

allvarligt som det lät. Gårdagens inlägg var inte så allvarligt som det lät, alltså inget oåterkalleligt hade hänt. Inte igår.

Aldrig mer...

Aldrig mer... å vad jag avskyr de orden. Aldrig mer... det låter så defintivt och utan återvändo. Aldrig mer.... det låter ödesmättat och sorgligt.

Jag vill gärna ha en reträttväg, en ångervecka och betänketid. Jag vill ha en möjlighet att utvärdera, ändra mig och ta tillbaka.

Men ibland är det inte så, ibland är det inte möjligt överhuvudtaget. Ibland får man finna sig i aldrig mer. Ibland till och med utan en sista gång, utan möjlighet att ta farväl. Då man inte ens vet.

Stormväder

På nån sekund blixtrar det till, åskvädret drar över oss med ljungande blixtar och knallande smällar. Det har mullrat dovt i bakgrunden hela dagen men jag har försökt bortse från det, tänkt det drar över, det blåser bort. Men icke, pang bom krasch så smäller det och rejält den här gången. Jag tror den slog ner inne i min skalle, det blev alldeles vitt och fräsande. Sen kommer regnet, det sköljer över mig i skur på skur och vill aldrig sluta. Jag kanske bara drunknar.
Efteråt blir det stilla, stumt, det luktar svavel och allt är blött. Inom mig känns det som om någonting har dött.

Längtan

Ibland, stundvis, då och då närmar jag mig tankarna och känslorna som liknar de jag ville uppnå med min nya tillvaro. Då känns det härligt, spännande, ovant och overkligt på samma gång. Det finns något vilsam, lugnt och tryggt i de tankarna. Där finns något som känns helt rätt. Sen blir det som vanligt igen.

Men tänk om då och då kunde bli titt som tätt, stundvis till timvis och ibland bli ofta...ofta. Då kunde det bli riktigt härligt. Mmmm, dit vill jag... nu bums med detsamma.

Sagt

Mamma sa att hon var stolt över mig och vips så blev jag tolv år igen. Ingrid sa att hon var nöjd med min insats och jag kände mig så kompetent. Några skrattade åt mina skämt och jag kände mig så rolig. Barna sa de sakna mig och jag kände mig behövd. Anders sa han älskar mig och jag kände att allt är helt OK.

Jag är som en svamp och vindflöjel, suger åt mig allt beröm och humöret följer blint. Ibland skulle det va bra att tycka sånt helt själv. För det mesta känns det fint att höra från andra.

Bäst i världen

"Jag kanske har det bäst i hela världen", flög det genom huvudet idag. En stor tacksamhet vällde upp i mig och jag tänkte "jag har allt jag behöver, det finns här och det är för mig". Det var en kort stund, lite längre än ett ögonblick, men tanken fanns där tillsammans med känslan. Det var härligt, ovant och lite farligt.

Jag har det fantastiskt bra och jag är glad och tacksam. Jag har egentligen bara ett bekymmer, och det är jag.

Vad jag gör just nu

Jag håller på att ta reda på hur det är att vara företagerska. Jag håller på att ta reda på hur man gör och vad det innebär. Jag försöker knäcka koder och förstå företagsvärlden.

Eller, nä... jag håller på att ta reda på hur det är att vara företagerska för mig, ta reda på hur jag gör och vad det innebär för mig.

Jag försöker förstå.... hm mig själv är det jag försöker förstå. Och vet du vad, jag tror minsann det är lättare att förstå företagsvärlden än mig själv.