Fina människor

Jag har så fina människor i mitt liv. Min kloke man brukar säga att när man är deppig ska man kolla vilka som tycker om en. Fråga sig vad man tycker om dem och då inser man "att om de gillar mig kan jag inte va så tokig". Det har jag skrivit om tidigare här på bloggen, men det är ju så klokt att det tåls att sägas igen

En av de fina människor som nyligen kommit in i mitt liv säger att hon samlar på bra människor. I min nya tillvaro, som företagerska och coach har jag fått möta och lära känna många fina människor. Flera som på mycket kort tid blivit nära vänner, kollegor och t o m kompanjoner.

Så har jag dessa vvv människor, väldigt viktiga vänner. De som funnits med länge i mitt liv och som hela vägen betytt mycket. De som jag periodvis träffat och umgåtts mycket med och periodvis nästan inte haft kontakt alls med. Men som oavsett hur länge sen eller hur mycket ändå finns och tar vid där man sågs sist.

Så har jag mina ungar, de finaste av alla.
Det är fint, härligt, viktigt och jag är så glad och tacksam. Tack för att ni finns i mitt liv.

Ingen att skylla på

Jag har ingen att skylla på, när jag tänker efter inser jag att jag faktiskt får stå för det själv. Det är ingen annans fel, inget annats fel och jag är inget offer.

Vissa dar skulle jag gärna svära på snö, kyla och mörker. Jag skulle vilja gorma på mina barn att de "måste plocka upp nån gång...", skälla på maken för att vi bor här i djungeln, långt från allt som är praktiskt. Såna dagar har jag lust att slita i kopplen och skrika åt hundarna, kasta ut katten och vältra mig i självömkan. Jag rodnar och skäms när jag skriver det här.

Men handen på hjärtat, känner du inte så nån gång ibland? Eller har du inte hört någon i din närhet som skyller på än det ena än det andra, som retar sig på omständigheter och som tycker det är "förfärligt"?

Hur som helst, jag inser att jag kan inte skylla ifrån mig. Snö, kyla, mörker hör till - det är som det är. Det spelar ingen roll om jag gillar det eller försöker motarbeta det, det är där när det ska vara det ändå.

Barn plockar upp ibland och ibland inte. Hundarna och katten har jag valt att skaffa, de gör som hundar och katter gör. Det är inte deras fel att jag inte fostrat dem bättre. Det är inte rättvist att jag fokuserar på det de inte kan eller gör fel istället för på motsatsen.

Det är jag som valt att bo här i.... paradiset, med närheten till naturen och havet. Opraktiskt eller inte, jag har valt det.

Kanske får man tycka att det är lite motigt och kämpigt vissa dar, det kanske är ok att inte vara på topp. Även om det kan vara frestande, så blir det ju inte bättre av att vältra sig i självömkan och skylla på nån annan. Till syvene och sist är jag pilot i mitt liv, for better or worse.

Sommar

Vi åkte till Turkiet och började sommaren där. Jag tror det var en bra idé, vi liksom tvärstannade och landade i semester direkt. Så fortsatte vi semestra hemma med besök från Stockholmsvänner, några turer till Stugan och den sista helgen på Holmön och visfestival. Däremellan lite jobbdagar och lata dagar hemmavid. Vi har haft en fin sommar inte minst vädret har bidragit till det.

Inte trodde jag att min första sommar som helt egen skulle kunna innehålla så mycket ledighet och bortkoppling. Det känns som ett lyckande.

Men nu är semestern slut, nu handlar det om att komma in i gängorna igen. Det är inte helt lätt och inte minst vädret bidrar till det. Jag vill ju helst fortsätta vara ledig, sitta i solstolen, bad i havet, grilla och låta tiden bara gå. Å andra sidan längtar jag att komma igång med jobbet igen, komma in i gängorna och köra på.

Det är lite lugnt ännu, det känns ovant och lite otrevligt. Jag vet att jag har jobb snart och framöver, men ändå. Bode jag oroa mig mer, borde jag göra på något annat sätt just nu.
Men sommarlugnet stannar kvar och jag oroar mig inte heller som jag brukar. Jag vet inte om det ä ett lyckande eller dumt. Men det får tiden utvisa.

Overkligt verkligt

Sov en tolvtimmarsnatt, vaknade helt vimmelkantig och har haft en slags overklighetskänsla resten av dagen. Det har inte varit obehagligt, bara overkligt. Lite som att vara med i en film. Ja inte för att jag vet hur det skulle vara, men det är ju ett härligt uttryck.

Om mitt liv skulle vara en film... då skulle den heta "från en ovanligt vanlig tillvaro till en vanligt ovanlig liv". Nä, det blir ju en ovanligt otymplig titel, det får bli nått annat. Den kanske skulle heta "tilt" och handla om när det liksom tiltar i huvudet och allt blir annorlunda. Missförstå mig inte, jag är helt nöjd med att allt är annorlunda och även med allt som fortfarande är som vanligt. Men lite tilt känns det som. Jag vet att mitt sätt att tänka, känna och reagera är helt annorlunda nu för tiden. Jag minns hur det var förut men jag vet inte hur det kunde vara så, jag vet inte heller hur det blev annorlunda. Eller nån aning har jag - det var väl nån som hällde på i glaset.

Om jag tar liknelsen med det halvfulla glaset, så blir också den sista meningen här ovan förståelig. Tidigare såg jag halvtomma glas, misstänkte att de inte ens var halvtomma och om jag skulle drista mig till att dricka skulle det vara ättika. Nu för tiden ser jag halvfulla glas och liksom utgår från att innehållet är drickbart och gott. Jag utgår också från att glasen kommer att fyllas på. Det är helt märkligt.

Nå så kan funderingarna gå när man sover så länge.

Den perfekta dan

Inleddes med en löprunda, lite längre än vanligt och foten höll. Kantades av fågelkvitter och svagt värmande sol. Följdes av styrketräning och frukost lagad av barnen. Så härligt redan innan halv åtta.

Fortsatte med skolavslutning med solsken, gitarrspelande Oscar och diktläsande Vendela. Tårta och kaffe med barnen, mannen, mamma, pappa och svärmor. Så stolt och fylld av kärlek, redan klockan tio.

Så till Shift 2, coachningsutbildning resten av dagen. Med fantastistka människor, i bästa klimatet, med allra underbaraste Anna och Ingrid. Sån tillit, sån bekräftelse, sån känsla av att vara rätt för resten av dagen.

Till grillkalas med familjen, i solen, med myggen och allt gott jag kan önska. Med småprat om dagen, skolåret och kommande semester. Så nära, så äkta så.. så precis som jag vill ha det.

Nu avslutar jag med datorn i knät och en stor känsla av tacksamhet, nöjdhet och glädje.
Jag tror jag är lite dopad.

Livsintentioner

Vilka är dina livsintentioner? Vad är viktigt för dig? Jag har funderat på stora frågor som vad är meningen med livet, vad är jag ämnad för att göra, vad är mitt uppdrag. Just nu är jag helt inne på att på så stora frågor finns det bara små svar. Livet är meningen i sig. Jag är ämnad att leva mitt liv med "clearity, focus, ease and grace".

Jag har också tagit till mig påståendet att livet är inget annat än en hjälteresa, livet är så inrättat att det krävs en hjälte för att leva det. Att vi alla är hjältar i våra liv.

Mina viktigaste livsintentioner är att vara en kärleksfull familjemedlem, en skapare av inre skönhet och helhet, att vara fysiskt stark och ha hälsa. Därefter är jag villig att vara en effektiv coach, ekonomisk framgångsrik, en framgångsrik teammedlem och visionär ledare.

Försummad

Åh, min stackars, stackars blogg jag har försummat dig. Har du några läsare kvar, tro?
Det har hänt så mycket. Jag trodde jag levde i full fart men sen bara ökade det. Och jag som inte ens vill ha det så. Jag som tror på balans, återhämtning, reflektion och eftertanke. Jag som bytte inriktning för att leva enklare, mer fokuserat, nära familjen, friare med mindre pengar. Det blev inte riktigt så, inte än.

På sätt och vis är livet enklare, jag gör mer som jag vill. Jag fokuserar mer, men nästan helt på företaget. Inte så nära familjen som jag vill och inte så fritt som jag trott. Inte heller så lite pengar som jag var rädd.

Jag bytte för att få det bättre, roligare och mer "jag". Så blev det, faktiskt, så blev det redan nu. Resten jobbar jag vidare med.

Jag lovar inget, men som det känns nu skriver jag mer om det. Jag kommer också att berätta om livsintentioner, om att leva framgångsrikt med "clearity, focus, ease and grace". Jag ska berätta om Monkey mind chatter och problem vid gränsen. Blir du nyfiken, vill du återkomma?

Läser du så skriver jag, så skulle vi kanske kunna komma överens.