Ingen att skylla på

Jag har ingen att skylla på, när jag tänker efter inser jag att jag faktiskt får stå för det själv. Det är ingen annans fel, inget annats fel och jag är inget offer.

Vissa dar skulle jag gärna svära på snö, kyla och mörker. Jag skulle vilja gorma på mina barn att de "måste plocka upp nån gång...", skälla på maken för att vi bor här i djungeln, långt från allt som är praktiskt. Såna dagar har jag lust att slita i kopplen och skrika åt hundarna, kasta ut katten och vältra mig i självömkan. Jag rodnar och skäms när jag skriver det här.

Men handen på hjärtat, känner du inte så nån gång ibland? Eller har du inte hört någon i din närhet som skyller på än det ena än det andra, som retar sig på omständigheter och som tycker det är "förfärligt"?

Hur som helst, jag inser att jag kan inte skylla ifrån mig. Snö, kyla, mörker hör till - det är som det är. Det spelar ingen roll om jag gillar det eller försöker motarbeta det, det är där när det ska vara det ändå.

Barn plockar upp ibland och ibland inte. Hundarna och katten har jag valt att skaffa, de gör som hundar och katter gör. Det är inte deras fel att jag inte fostrat dem bättre. Det är inte rättvist att jag fokuserar på det de inte kan eller gör fel istället för på motsatsen.

Det är jag som valt att bo här i.... paradiset, med närheten till naturen och havet. Opraktiskt eller inte, jag har valt det.

Kanske får man tycka att det är lite motigt och kämpigt vissa dar, det kanske är ok att inte vara på topp. Även om det kan vara frestande, så blir det ju inte bättre av att vältra sig i självömkan och skylla på nån annan. Till syvene och sist är jag pilot i mitt liv, for better or worse.