Tvättagenter

Igår avslöjade jag för barnen att jag är en hemlig tvättagent.
Är du, frågade de med stora ögon.
Ja, svarade jag, har ni inte märkt att det är jag som tvättar? Och de hade de.
Så hemlig att inte ens pappan vet om det. Som tvättagent har jag också rätt att utbilda nya småagenter och så berättade jag att jag hade haft ögonen på dem ett tag. Funderat om de är mogna nog nu.
Jag fortsatte berätta att de redan klarat testet "vika lakan" och "hänga sockar".
Att man som agent också kan specialisera sig och att sockagent kanske skulle passa sonen som visat visst intresse att hänga sån tvätt. Jag la också till att själv gillar jag mest att hänga....kalsonger. Då stönade de och himlade med ögonen.

Jag frågade om de ville bli småagenter och var redo för nästa test, sortera tvätt. De ville veta vad som kunde hända. Så jag förklarade om vita fina lakan som råkat få en liten röd socka med sig och förvandlats till rosa. Och det värsta av allt, gröna, gula klara fina färger som blir grådaskiga och om stickade tröjor som förvandlas till bebiskläder.

Tydligen tyckte det att utmaningen var lagom och uppdraget intressant för i ett huj var de i tvättskåpet, jo tvättagenter använder skåp, inte korg, så mycket kan jag avslöja här. Barnen sorterade tvätt som de aldrig gjort annat och som belöning fick de provstarta en maskin.
Senare undrade de lite försiktigt om inte pappan är tvättagent också. Då viskade jag förtroligt att han gjort det där hemska, att han färgat tvätten grådaskig.

Jag vet inte vem som hade roligast jag eller barnen.

Hund

Vår lilla hund är på många sätt helt olika alla andra hundar vi haft. Till skillnad från tidigare vovvar gillar vår lilla hund, 11 månader och 37 kg, att äta på saker. Ja, som ni förstår av vikten äter han mycket mat också och dessutom tuggar han på saker och ting. Pappersbitar, viktiga anteckningar, löparskor, foppatofflor, tröjor, handskar och så tuggar han på den stora hunden. Som en liten gnagare kapar han av små bitar, han liksom snuttar på pälsen och tar en tugga
i farten när helst han går förbi. Vår stora vovve, som fyllde 11 år häromdagen, ser helt enkelt inte klok ut i pälsen och den lille kräks natt efter natt. Man borde så klart sätta stopp för det här, du kanske tror det är enkelt. Å jag kan hålla med men är förvånad över vilken effektiv pälsknaprare han är. Det går fort man hinner inte med och rätt var det är tittar man bort. Vi har även andra saker som är alldeles nödvändigt att träna en liten, liten valpig unghund i en stor, tung och för tillfället smutsig kropp.

Just nu håller vi på med ligg - han ligger alldeles tyst och stilla under bordet.

Olika

Tänk så olika det kan vara. I vissa kretsar där jag rör mig använder vi vokabulär som "fantastiskt, makalöst, underbart, härligt, KUL". I andra kretsar låter det mer " nää he gå allri, akta, jojo så kan det gå, hmm man ska inte förhäva sig".

När min morfar blev riktigt ivrig kunde han uttrycka sig i en flerordsmening ungefär "jo, nog kan vi väl det". Mamma har ärvt hans uttrycksfulla entusiasm och när hon är riktigt peppad på något säger hon "jomen nog vore det nästan roligt".

Jag har funderat lite på människor i min närhet och vad de gillar och brinner för, har då lagt märke till hur man uttrycker sig. Tycker det är intressant hur få glädjeyttringarna är, hur sällan lusten och glädjen för saker och ting uttrycks. Det är liksom ganska slätstruket och återhållsamt. Förvånad och fascinerad har jag lyssnat på personer som verkligen lever efter devisen att inte ta ut glädjen i förskott, att det vore att utmana ödet och liksom i hemlighet har förväntningar MEN ändå inte för att om utifall att. Personer som inte glädjer sig åt saker därför det blir så ledsamt senare, ju mer glädje desto större sorg.

Jag är mest förvånad och fascinerad över att det sättet att tänka också varit mitt förut, men så mycket (helt) har försvunnit nu. Det är ju häftigt att förvänta sig bra saker hela tiden och om det inte blir så bra som man förväntat sig har man åtminstone haft trevligt innan.

Men nu skulle det nog nästan vara roligt att göra något annat här.

I´m your man

Leonard Coen sjunger: If you want a lover. I´ll do anything you ask me. If you want another kind of love, I wear a mask for you. If you want a partner take my hand. If you want to strike me down in anger, here I stand. I´m your man. Osv

Så desperat tänker mitt neggo jag, men så inser jag - det är ju riktig kärlek det handlar om, på riktigt riktig alltså. Sån kärlek där man är beredd och villig att göra allt för den man älskar. Sån kärlek där allt man vill är att göra allt för den man älskar. Det är osjälviskt, enastående, ovanligt - det är vackert.

Jag undrar hur många som får uppleva det, hur många som får vara föremål för en sån kärlek. Jag undrar om tacksamheten och uppskattningen står i proportion till storheten i den sortens kärlek?

Så blir jag alldeles rörd, tacksam och fylld av kärlek.