Ledigt

Så blev det något som liknar semester. I år liknar inget annat år, det är verkligen inget som är som förut. Jag gör på det nya sättet som jag håller på att lära mig, jag vänjer mig efteråt.

Hur är man ledig om man är sin egen? Vad behöver göras, måste göras, vad har jag glömt och missat. Hur ska jag veta när jag aldrig gjort det förut? Det är bara att prova, testa och lära sig allt eftersom. Bara försöka vänja sig vid att inte veta, inte kunna och vänja sig efteråt.

Jag frågar mitt kloka jag, det finns en gnutta där nånstans, och säger jag behöver vara ledig, jag måste ladda batterierna, det är alldeles nödvändigt. Det vill jag lyssna på.

Två hundar har vi aldrig haft förut, en liten valp var länge sen. Det tar sin tid och kraft det med men ger massor mer tillbaks.

Men nu tar jag nåt som liknar semester och ser hur det kan bli.
Det kommer nog att bli mer sporadiska inlägg här i sommar.

Värsta

Jag tror det värsta skulle vara att drunkna.

Att bli översköljd av en stor kall våg, att bli ivägsvept, tappa fotfästet och inte veta vad som är upp eller ner. Jag tror det kan va det värsta.

Att känna en övermäktig kraft, ett sug som inte går att spjärna emot hur mycket man än försöker. Och vattnet som aldrig tar slut, som bara svämmar över, väller fram och forsar. I det stora vattnet, i flödet där blir det alldeles mörkt och tomt och svart. Jag tror det är det värsta.

Jag är rädd för mörkret, jag är rädd för vatten, jag är rädd för att drunkna. Drunkna i min egen gråt. Jag vet det är det värsta.

Rädsla och mod och kanske självbild

Hur kan det komma sig att jag nödvändigtvis ska utmana mig själv, gång på gång. Vad är det som gör att jag bara måste gå utanför min trygghetszon och testa gränserna. Ska det vara alldeles nödvändigt att aldrig slå mig till ro, aldrig nöja mig?

Ja, jag kan förstå om ni inte har den bilden av mig. Jag är ju ingen som åker på långa resor, hoppar bungyjump eller går ute ensam om nätterna, ingen äventyrare om man säger så.
Jag kan förstå att mitt liv och tillvaro kan te sig som rena paradiset för en trygghetstörstare. Det är ju "hyfsat", läs enormt, stabilt, tryggt och lugnt.Hur kan jag då påstå att jag utmanar mig själv, går utanför trygghetszoner och testar gränser? Hur kan jag känna att jag inte slår mig till ro, att jag ständigt tänjer på mig och utmanar mitt mod?

Kanske är det så att min trygghetszon har varit pytteliten och att gränserna varit alldeles jättesnäva. Kanske är det så att jag haft en lång väg att gå för att komma en liten bit på vägen, så att säga. Att det är därför jag aldrig kunnat slå mig till ro, det har alltid varit så långt kvar. Jag har nog varit ihopkrupen och knuten och då behöver man så klart tänja på sig mycket och skaka loss. Helt säker är att jag varit rädd, rentav livrädd och då måste man vara modig eller för att vara modig behöver man vara rädd.

Men oj, vad det tar på krafterna.

Spännande!!!!

Åh!!! Det är SÅ mycket spännande som händer just nu. Det räcker inte med att jag fick nån slags "tilt i huvet" och startade eget, började umgås med en massa företagare och lära mig konstiga, obegripliga saker. Närå, snabbt som ögat utan noga övervägande och regelrätt velande tog vi beslut om att skaffa valp. Han är 8 veckor, störst och livligast i kullen, han är brun och söt och ska heta Wimse. Han kommer imorgon. HUR spännande är inte det?

Men det räcker inte med det, närå. På lördag startar en kurs i avancerad coaching där vi "ska tillåta oss att misslyckas, coacha som vi aldrig gjort förut, gå utanför alla trygghetsramar och lära oss massor". Behöver jag säga att jag är .... skitnervös? MEN spänd och förväntansfull, vad ska hända nu, vad kommer det här att leda till?

Dessutom kommer hösten att innebära och bjuda på massor av nytt, nytt kontor, nya konstellationer, nya uppdrag, nya utbildningar, nya utmaningar och möjligheter.

Och jag som egentligen är en blyg, tystlåten, tillbakadragen tjej på landet. Som bara vill sitta under korkeken och lukta på blommorna......